Tittar just på
Uppdrag Granskning om svenska direktörslöner på nätet.
Jag måste erkänna att jag innan jag började titta var inställd på att det skulle vara ren vänsterpropaganda. Jag blev glatt överraskad:
Istället kritiserar programmet alla de anonyma institutionella aktieägare som håller vanliga svenskars pengar, men bara lallar med styrelsernas löne- och bonussättning.
En höjdpunkt är att Vanja Lundby-Wedin får vräka ur sig sin sedvanliga galla kring direktörslöner, för att sedan ställas mot väggen om varför hon och LO som en av börsens största ägare godkänt precis alla bonussystem där de haft inte bara rösträtt, utan även beslutandemakt.
Programmet pekar på exakt rätt orsak till det utpräglade "direktörssystemet" som Sverige har:
stora, men mycket svaga och anonyma institutionella ägare. Ägandet sköts av ansiktslösa byråkrater på de stora institutionerna, byråkrater som inte har speciellt stort personligt intresse i hur det går för placeringarna och företagen som placeringarna är i.
Det är en direkt konsekvens av det svenska skattesystemet, som omöjliggör starka privata ägare, i form av de entreprenörer och familjer som en gång startat företagen.
När människor har ett direkt personligt intresse i pengarna som står på spel, så kan man räkna med att de inte kommer att acceptera några överdrivna ersättningar till redan välbetalda direktörer. Entreprenörer har det intresset, byråkrater på en stor institution har det inte.
Sanningen är nog att institutions-byråkraterna snarare är så nöjda med att få äta gratis munkar och sola sig i glansen av direktörernas närhet på bolagsstämman att det skulle krävas ett smärre mirakel för att de skulle säga nej till något överhuvudtaget.
Pga de svaga ägarna så är svenska börsföretag helt i händerna på direktörerna. Dessutom har nämnda direktörer ytterst sällan speciellt stora intressen i bolagen de leder.
Med svaga ägare som inte säger emot, direktörer utan större ägarintressen och styrelser som främst består av kompisgäng som sitter i varandras styrelser kors och tvärs så är det upplagt för att folk ska sko sig på aktieägarnas bekostnad.
Snacket som många drar fram, att svenska företagsledare är lågt betalda internationellt sett är kvalificerat skitsnack: det är inte speciellt mycket vanligare att företagsledare rör sig mellan företag i olika länder än vad det är att vanligt folk gör detsamma. Skulle de vara så underbetalda och beredda att flytta skulle de redan gjort det. Sanningen är nog att de vare sig är speciellt beredda att flytta, eller speciellt eftertraktade heller för den delen.
Sanningen är att svenska direktörer delar avsevärt fler drag med Socialdemokratiska karriärs-politrucker än vad de delar med stora entreprenörer som Bill Gates, Richard Branson eller Ingvar Kamprad.
Svenska direktörer är ofta byråkrater som lönejobbat i ett företag hela sin karriär, utan att någonsin ta de risker som entreprenörer tar varje dag.
De svaga ägarna och dominansen av "byråkrat-direktörer" är det svenska näringslivets stora sorg och problem.
Och det är en direkt konsekvens av att det svenska skattesystemet gynnar ansiktslösa institutioner framför dynamiska entreprenörer som ägare.
