Anarkokapitalismen kan anses som en extrem korsbefruktning mellan
anarkism och
libertarianism (som i sig säkerligen anses tämligen "extrema" i europa).
Det är en filosofi som sannolikt är en lite udda fisk framförallt för svenskar: i princip handlar det om ett samhälle utan stat byggt på suveräna individer där aggression och tvång är förbjudet, samt absolut fria marknader står för det ekonomiska systemet.
Personligen tror jag att anarkism i praktiken skulle likna något som kallas anarkokapitalism.
Vad gäller filosofin som sådan är jag fascinerad av den, dock långt ifrån övertygad.
På ett filosofiskt plan så är jag övertygad om att anarkokapitalismen är den filosofi som är mest moraliskt "rätt", även mer moraliskt rättfärdigad än bröd-och-smör libertarianismen. Principen om en individs suveränitet och absoluta självägande är i mina ögon det enda ställningstagande kring individuella rättigheter som är moraliskt bortom ifrågasättande.
På ett praktiskt plan är jag dock inte alls övertygad om anarkokapitalismens gångbarhet. Det finns många eleganta teoretiska lösningar på avsaknaden av stat inom anarkokapitalismen, bland annat sk "Dispute Resolution Organisations", privata säkerhetsföretag som ersätter polis- och domstolsväsende, idéer som är rätt intressanta att betrakta.
Men jag får känslan av att anarkokapitalismen på många sätt slår krokben för sig själv på ett liknande sätt som kommunismen gjorde, det paradoxala är att de delar ett flertal gemensamma nämnare:
Båda ideologierna har en tendens att tro på utopiska förhållanden och perfekta människor, vilka är en förutsättning för de båda ideologiernas stabilitet och hållbarhet.
Det är inget annat än falska förhoppningar, därför skulle man på många sätt nästan kunna kalla anarkokapitalismen för
"liberalismens Marxism".
I anarkokapitalismen så finns i min mening vidare inget tillfredställande svar på frågan hur man adresserar en situation där t ex 30% av befolkningen bestämmer sig för att starta ett socialistiskt samhälle och med våld tvinga in andra i det. Samhällsformens stabilitet är baserad på att folk håller sig till icke-aggressions principen, samt att de som trots allt inte gör det inte grupperar sig i alltför stora, organiserade grupper som blir för svåra för övriga att nedkämpa.
Det finns ett antal andra frågetecken jag inte tänker ta upp här som jag tycker lämnas obesvarade, eller åtminstonne inte besvaras på ett tillfredställande sätt.
I slutändan handlar det dock om den paradox vilken staten i slutändan är:
En avsaknad av en stat, skulle sannolikt i slutändan resultera i att folk på frivillig basis organiserade sig under statsliknande former, dock på en mindre geografisk nivå än dagens nationalstater. Vi skulle med andra ord säkerligen se uppkomsten av en mängd små statsstater med vitt skilda lagar och regler, dock med den gemensamma nämnaren att de flesta sannolikt inte skulle påminna speciellt mycket om anarkokapitalismens idealtillstånd för samhället.
Vidare skulle staters uppståelse leda till vad som faktiskt är en paradox för samtliga ideologier som förespråkar en liten, begränsad stat: det ligger i staters natur att växa, oavsett vilka band vi försöker lägga på dem.
En stats administratörer kommer av naturliga skäl inte vilja vila även om statens "ideal" uppnåtts och allt fungerar som smort.
Även om avsikten inte är att låta statens omfång att växa kommer administratörerna finna nya saker att göra, nya områden att adressera.
Denna iver att göra nya saker, kanske av ren välvilja och för att inte verka lat, kommer oundvikligen leda till att staten börjar växa, först kanske i en måttlig takt, men förr eller senare kommer tillväxten av statens omfång att skena bortom all kontroll.
Den första slutsatsen man kan dra av detta är att ett statslöst samhälle sannolikt i praktiken är omöjligt så länge som människor tenderar att organisera sig kring vissa gemensamma intressen (vilket inte nödvändigtvis alls är av ondo, så länge definitionen av dessa "intressen" hålls nere till ett smalt minimum).
Den andra slutsatsen är att den "begränsade staten" är en ytterst svåruppnåelig paradox.
Hur ska man då uppnå åtminstonne en begränsad stat? En sak är i alla fall säker: jobbet är inte klart bara genom att skära ned statens omfång och sedan titta åt andra hållet. Samma sekund som folk tittar bort kommer staten att börja växa så det knakar igen. Det ligger i varje stats natur att vilja vara totalitär.
Att ha uppnått en begränsad stat är inte ett slutmål i sig. För att behålla den begränsade minimala staten kommer det inte bara krävas att staten krymps ned, det kommer även kräva ständig vaksamhet därefter, för att se till att den inte börjar växa bortom kontroll igen.
