Upphovsrätt och avtalsprincipen
Upphovsrättsproponenter och motståndare kan träta i timtal i cirklar kring vad som är basen för egendom:
De flesta brukar definiera ägande som rätten till frukterna av sitt eget arbete. Upphovsrättsmotståndare vill dock lägga till att ägande endast kan gälla resurser som är begränsade, dvs inte enkelt och billigt går att duplicera, vilket skulle diskvalificera upphovsrättsskyddat material.
Man kan nog se att här kommer inte de olika synvinklarna att sammanfalla någon gång i framtiden: "frukterna av sitt eget arbete" kontra "praktisk metod att förvalta begränsade resurser" är i mångt och mycket två helt olika sätt att se på saken.
Vidare kan även argumentet om huruvida t ex en upphovsmans nedlagda tid på att skriva t ex en bok kan anses vara en begränsad resurs (människor lever inte förevigt) trätas långt.
Dock så brukar både upphovsrättsmotståndare och förespråkare vara överrens om en princip: upphovsrätt såsom den ser ut idag kan i mångt och mycket ersättas av avtalsrätt.
Om jag t ex skriver ett program som jag vill sälja till person B, så kan jag kräva att person B ska gå med på ett avtal som begränsar hans rättigheter och befogenheter gällande programmet. Om han inte skriver på avtalet kan jag undanhålla mitt program från honom, och han kan inte komma åt det annat än genom brottsliga handlingar (inbrott, hot, våld osv).
Detta brukar dock viftas undan av upphovsrättsmotståndare med argumentet att "det är svårt att binda tredje part till ett avtal de inte är en part i", vilket i praktiken innebär att om person B bryter avtalet och sprider det i strid med det så kan inte de han sprider det till kommas åt rent juridiskt.
Argumentet är dock en avledningsmanöver och semantiskt snömos i den högre skolan:
Den som köper stöldgods är inte tekniskt sett direkt skyldig till stöld. Den som upplåter sitt bankkonto till bedragares användande är inte tekniskt sett direkt skyldiga till bedrägeri.
Men innebär det att dessa människor är i en moraliskt försvarbar position? Knappast.
De flesta brukar definiera ägande som rätten till frukterna av sitt eget arbete. Upphovsrättsmotståndare vill dock lägga till att ägande endast kan gälla resurser som är begränsade, dvs inte enkelt och billigt går att duplicera, vilket skulle diskvalificera upphovsrättsskyddat material.
Man kan nog se att här kommer inte de olika synvinklarna att sammanfalla någon gång i framtiden: "frukterna av sitt eget arbete" kontra "praktisk metod att förvalta begränsade resurser" är i mångt och mycket två helt olika sätt att se på saken.
Vidare kan även argumentet om huruvida t ex en upphovsmans nedlagda tid på att skriva t ex en bok kan anses vara en begränsad resurs (människor lever inte förevigt) trätas långt.
Dock så brukar både upphovsrättsmotståndare och förespråkare vara överrens om en princip: upphovsrätt såsom den ser ut idag kan i mångt och mycket ersättas av avtalsrätt.
Om jag t ex skriver ett program som jag vill sälja till person B, så kan jag kräva att person B ska gå med på ett avtal som begränsar hans rättigheter och befogenheter gällande programmet. Om han inte skriver på avtalet kan jag undanhålla mitt program från honom, och han kan inte komma åt det annat än genom brottsliga handlingar (inbrott, hot, våld osv).
Detta brukar dock viftas undan av upphovsrättsmotståndare med argumentet att "det är svårt att binda tredje part till ett avtal de inte är en part i", vilket i praktiken innebär att om person B bryter avtalet och sprider det i strid med det så kan inte de han sprider det till kommas åt rent juridiskt.
Argumentet är dock en avledningsmanöver och semantiskt snömos i den högre skolan:
- De bemöter inte överhuvudtaget det faktiska avtalsbrottet: att någon som ÄR del av avtalet har brutit det. Det är här som det faktiskt sker ett fel bevisbart bortom tvivel, men det bemödar sig inte kritikerna att ens bemöta, utan försöker istället avleda uppmärksamheten till andra ting.
- Argumentet har ingen ansats att försöka förklara varför tredjepart skulle vara "oskyldig" eller "ha rätt" till materialet. Det utgår istället ifrån att man medelst en avtalsbrytande bulvan och fall guy kan tvätta sina händer ifrån juridiskt ansvar för avtalsbrottet. Det är närmast att jämföra med "nähnähnähnääänäää, visst har fel begåtts, men vad ska du göra åt saken?".
- Det finns överhuvudtaget ingen ansats att förklara varför tredje parts beteende skulle vara rättfärdigat, moraliskt rätt, eller ens inte moraliskt fel. Hela argumentet utgår ifrån att upphovsmannen helt enkelt skulle sakna juridiska möjligheter att komma åt tredje part, inte att tredje part inte skulle ha gjort något moraliskt fel.
Den som köper stöldgods är inte tekniskt sett direkt skyldig till stöld. Den som upplåter sitt bankkonto till bedragares användande är inte tekniskt sett direkt skyldiga till bedrägeri.
Men innebär det att dessa människor är i en moraliskt försvarbar position? Knappast.
posted by Wille at 12:42 pm
35 Comments:
Moral och lag är egentligen två olika saker. Bara för att något är omoraliskt betyder inte det att det per automatik också ska vara olagligt.
Personligen är jag ganska tveksam till såväl upphovsrätt och patent om vi pratar enskilt bruk. Mig veterligen finns det inget som hindrar mig från att snickra ihop en kopia av ett IKEA-bord för enskilt bruk och då borde det också vara tillåtet att göra kopior av upphovsrättsskyddat material för eget bruk.
Om man däremot tjänar pengar på att kopiera IKEA-bord är det olagligt och så bör det även vara för upphovsrättsskyddat material.
Moral och lag är egentligen två olika saker. Bara för att något är omoraliskt betyder inte det att det per automatik också ska vara olagligt.
Nej, men argumentationslinjen blir rätt fantastisk om man följer den hos en upphovsrättsmotståndare:
Först försöker de invalidera upphovsrätten på moraliska grunder av typen "stöld implicerar att någon blir av med något, de blir de inte om man kopierar", eller "äganderätt baseras på begränsade resurser".
Sedan när dessa moraliska argument tas bort ur bilden och man målat in dem i ett hörn så faller de tillbaka på "men du kan ändå inte göra något juridiskt".
Trots alla ansatser till att låta moraliskt rättfärdigade så blir det smärtsamt uppenbart att de utgått ifrån en önskan: "Jag vill kunna dela filer och få gratis musik, filmer och program", för att sedan finna argument för att kunna rättfärdiga önskan.
Än mer fantastiskt blir det om man ser att många argumenterar för att "skatt är stöld" parallellt med att de underkänner upphovsrätt via avtal på juridiska grunder: Man kan säga att det i dagsläget inte finns några juridiska argument som bevisar att skatt skulle vara stöld, så hur kan de då påstå det om de bekvämt nog kan falla tillbaka på juridiska argument i andra sammanhang?
medelst en avtalsbrytande bulvan och fall guy
Radioutsändningar...
Erkænn att du ær kåt på Rand? A = A!
"Argumentet har ingen ansats att försöka förklara varför tredjepart skulle vara "oskyldig" eller "ha rätt" till materialet. Det utgår istället ifrån att man medelst en avtalsbrytande bulvan och fall guy kan tvätta sina händer ifrån juridiskt ansvar för avtalsbrottet. Det är närmast att jämföra med "nähnähnähnääänäää, visst har fel begåtts, men vad ska du göra åt saken?"."
Nu är jag förvisso trött och garderar mig med att jag kanske snurrar till det här värre än det behövs, men som jag har förstått det så går resonemanget någonting åt det här hållet:
Eftersom immaterialrättsmotståndare inte betraktar den ursprungliga upphovsrätten till verket som en legitim äganderätt så kan begränsningar av verkets användning bara fastställas i avtal. Det vill säga utan ingångna avtal så råder det ingen moralisk eller juridisk förpliktelse att avstå från att kopiera, sprida, trycka eller ändra verket. Därav följer naturligt att dessa avtal,liksom alla andra avtal, bara binder de parter som har godkänt avtalen. Därav har inte tredje part någon förpliktelse, vare sig moraliskt eller juridiskt, att rätta sig efter avtalet.
Alltså, att hävda att kontraktet kan gälla tredje part är ju att erkänna att intellektuell egendom är legitim...
Det bästa jag läst om upphovsrätt på länge Wille.
Wille, har du lust att förklara varför ett kontrakt mellan person A och B kan begränsa person C:s frihet?
Det låter som om det är du som kör med retoriskt snömos.
Ditt egendomsbegrepp är väl något begränsat (minst sagt), men jag orkar inte tjôta om det nu.
Istället en trivial anmärkning:
Om "rätten till frukten av mitt arbete" är absolut så skulle läkaren genom att bota patienten (från en dödlig sjukdom) skaffa sig rätt till dennes person. Detta har ju faktiskt varit norm i de flesta samhällen, så varför gör inte vi så?
Spett:
Alltså, att hävda att kontraktet kan gälla tredje part är ju att erkänna att intellektuell egendom är legitim...
wsad:
Wille, har du lust att förklara varför ett kontrakt mellan person A och B kan begränsa person C:s frihet?
m fl
Läs inlägget.
Ni försöker fortfarande avleda uppmärksamhet från det verkliga felet: avtalsbrott har skett.
Ni ger inga som helst argument för att tredje parts agerande skulle vara rättfärdigat eller ens icke omoraliskt efter avtalsbrott.
Ni har inte bemött ett enda argument i inlägget, utan försöker fortfarande avleda uppmärksamheten med samma gamla argument och rökridå: "nähnähnähnäääänää, so whatcha gonna do about it?"
Ledsen, men det har vare sig moralisk tyngd eller logisk trovärdighet utanför gratislunch-sandlådan.
Lundensis:
Erkænn att du ær kåt på Rand? A = A!
Om du menar i form av logisk deduktion, ja (vilket jag tar som en komplimang).
Jag är dock mindre kåt på Randianska-kulten.
Du förklarar fortfarande inte varför A och B har rätt att inskränka C:s frihet blev det jobbigt?
Jag har inte uttalat mig om någon moral utan undrar varför jag utan vidare skall acceptera att C kan bli bundet av ett avtal han inte skrivit på.
Vad skall "vi" bemöta i ditt inlägg?
wsad:
Fortfarande fullständigt irrelevant om du tar och läser inlägget.
Ta även och läs min kommentar till Peters kommentar i början av tråden.
Vad skall "vi" bemöta i ditt inlägg?
Har du inget konkret att komma med så kanske du ska låta bli att försöka bemöta.
Jag kan inte hjälpa att "ni" har slut på relevanta och väsentliga argument.
Jag förstår faktiskt inte vad du sysslar med. Du anklagar upphovsrättskritiska för att köra med retoriskt snömos men kan inte ens svara på den bärande frågan. Hela din position bygger på att man erkänner att A och B har rätt att begränsa C. Du förklarar inte varför på något sätt däremot babblar du på om "moral".
Kan du inte konkret berätta varför A och B skall bestämma över C?
Innan man börjar diskutera avtal och dess giltighet gentemot tredje person bör man kanske först tänka på om upphovsrätt verkligen är en legitim äganderätt. Jag tycker att johan sammanfattade det hela mycket bra ovan.
Hela din position bygger på att man erkänner att A och B har rätt att begränsa C.
Du verkar forfarande inte ha läst inlägget.
Jag berör överhuvudtaget inte de juridiska möjligheterna att begränsa eller inte begränsa C.
Däremot belyser jag att där upphovsrättskritikernas övriga argumentation vanligtvis försöker utgå ifrån någon form av inbillad högre moralisk stol ("upphovsrätt är illegitim!"), samtidigt som när det gäller just avtalsaspekten så slänger de plötsligt alla moraliska argument ut genom fönstret och faller tillbaka på en juridisk teknikalitet som vare sig bemöter själva felet som begåtts, eller på något som helst sätt bemöter huruvida C är moraliskt rättfärdigad eller ens är icke omoralisk i sitt användande av det upphovsmannens material.
Det är rätt besynnerligt att försöka komma med högtravande moraliska argument, för att sedan falla tillbaka på teknikaliteter och rökridåer.
Peter A:
Det har överhuvudttaget inte med upphovsrättens legitimitet eller inte att göra, det har att göra med ett avtals legitimitet, och huruvida det är moraliskt att dra egen vinning ur att avtal bryts med vilje av en avtalsbrytande bulvan.
Tyvärr verkar det gå en bit över huvudet på dig och ett par andra här, antingen för att ni inte förstår det, eller sannolikare för att ni inte vill inse det.
Premissen är att immaterialrätt är ogiltig och därför regleras i ett avtal mellan A och B, eller hur? Det innebär alltså att A ger B en plastbit i utbyte mot lite pengar från B och att B avsäger sig rätten att spara vissa ettor och nollor på hårddiskar. C har inte skrivit på avtalet, och har alltså kvar sin rätt att spara vilka ettor och nollor han vill... Att då säga att C inte har denna rätt är att erkänna att immaterialrätt finns, alltså att premissen är felaktig...
Premissen är att immaterialrätt är ogiltig och därför regleras i ett avtal mellan A och B, eller hur? Det innebär alltså att A ger B en plastbit i utbyte mot lite pengar från B och att B avsäger sig rätten att spara vissa ettor och nollor på hårddiskar. C har inte skrivit på avtalet, och har alltså kvar sin rätt att spara vilka ettor och nollor han vill... Att då säga att C inte har denna rätt är att erkänna att immaterialrätt finns, alltså att premissen är felaktig...
Spett: du försöker fortfarande avleda uppmärksamheten från poängen:
om B bryter sitt avtal, för att sprida något till C. Har B brutit ett avtal? Är det moraliskt rätt av B att bryta ett avtal med vilje?
Har C någon "högre moralisk mark" att stå på som gör det moraliskt, eller ens icke-omoraliskt för honom att utnyttja situationen för egen vinning där B bryter ett avtal och i princip agerar bulvan åt C?
Exemplet "Jag får spara vilka ettor och nollor jag vill på min hårddisk" är lika bisarrt som hjärndött:
Om du lyckas skaka till din hårddisk så att Britney Spears senaste skiva dyker upp i mp3-format på din hårddisk så tycker inte jag att du ska tjata om immaterialrätt, jag tycker du ska ringa Vatikanen, för ett äkta under har skett.
Jag tar inte ställning här, helt enkelt eftersom jag fortfarande inte har tagit ställning till hur jag anser att äganderätt uppstår, men i det här fallet så tycker jag att det verkar som om du (Wille) missar något.
Grundtanken här är väl att Person A inte har någon moralisk ensamrätt till verket överhuvudtaget, däremot så kan han, om han är i besittning av verket (t ex, men inte begränsat till, att han just har skapat det)göra ett avtal med person B som reglerar hur person B ska förhålla sig till verket för att genom Person A få tillgång till det.
Detta avtal berör bara, både moraliskt och juridiskt, avtalets parter.
Om verket sedan, via avtalsbrott eller på annat sätt (finns många tänkbara sätt som verket skulle kunna nå tredje part utan att vare sig avtalsbrott eller annan form av brott har skett) når person C så är person C, i egenskap av att inte avtalat bort sin rätt, fri att kopiera verket.
Situationen skulle kunna jämföras med att person A som står på en bit av allmän mark ingår ett avtal med person B. För att person A ska flytta sig från stället så att person B ska kunna ställa sig där istället, så får inte person B flytta på sig så att någon annan kan ta platsen förrän person A säger det.
Om person B ändå flyttar på sig och därigenom begår ett avtalsbrott så innebär detta inte att person C, som också gärna vill stå där, är vare sig moraliskt eller juridiskt skyldig att avstå från att ställa sig där. Person A har ju ingen legitim äganderätt till platsen, och kan alltså bara stipulera avtal som berör sitt eget och avtalsparternas agerande angående platsen. Han kan inte skapa allmänna regler kring platsen som ska gälla för personer som inte har ingått avtalet.
Däremot så kan person A självklart stämma person B för avtalsbrott, men detta berör ju inte person C.
Medan ämnet ändå är uppe. Jag har fått en rad tips på både mer och mindre övertygande verk där man argumenterar mot upphovsrätt och immateriella rättigheter, men är det någon som har några bra tips på böcker, websidor, etc där man argumentar för?
Alla tips skulle uppskattas.
(ber om ursäkt för att jag använder din kommentarfunktion som anslagstavla ;) )
Jag skulle inte ringa till Vatikanen utan till James Randi.
Wille said: "Det har överhuvudttaget inte med upphovsrättens legitimitet eller inte att göra, det har att göra med ett avtals legitimitet, och huruvida det är moraliskt att dra egen vinning ur att avtal bryts med vilje av en avtalsbrytande bulvan."
Jag har svårt att se hur det inte skulle kunna ha med upphovsrättens legitimitet att göra. Om det inte finns någon legitim upphovsrätt så hamnar alla avtal i samma kategori som det ovan nämnda exemplet med platsen på en allmän mark. Avtalet kan alltså bara reglera beteendet hos avtalets parter och har inga vidare konsekvenser för någon annan. Skulle det ha det så skulle det per definition innebära i exemplet ovan att person A helt plötsligt genom sitt avtal med person B skaffat sig någon form av beslutsrätt och därmed äganderät till den aktuella biten mark, vilket i sammanhanget ter sig något konstigt.
Därav så är frågan "Har C någon "högre moralisk mark" att stå på som gör det moraliskt, eller ens icke-omoraliskt för honom att utnyttja situationen för egen vinning där B bryter ett avtal och i princip agerar bulvan åt C?" ingen bäring i sammanhanget.
Kommer man däremot fram till att det finns något sådant som en legitim upphovsrätt då hamnar saken i en annan dager och dessa frågor får helt klart en annan tyngd.
Så så vitt jag ser det så är det primära att först utreda frågan om upphovsrättens giltighet.
Jag ser att poängen med inlägget fortfarande går rätt över huvudet på en del.
Ni fortsätter med en dåres envishet argumentera efter exakt den argumentationslinje som jag ägnade inlägget till att såga.
Jag får anta att det är en blind fläck av självförnekelse i jakten på att försöka rättfärdiga något för er själva, som haft utgångspunkten i vad ni vill ha (gratis musik), och inte i en intellektuellt hederlig moralisk princip.
Du är rolig du Wille.
"Jag ser att poängen med inlägget fortfarande går rätt över huvudet på en del.
Ni fortsätter med en dåres envishet argumentera efter exakt den argumentationslinje som jag ägnade inlägget till att såga. Jag får anta att det är en blind fläck av självförnekelse i jakten på att försöka rättfärdiga något för er själva, som haft utgångspunkten i vad ni vill ha (gratis musik), och inte i en intellektuellt hederlig moralisk princip."
I ärlighetens namn så har jag svårt att se hur man om man, som upphovsrättsmotståndarna gör, drar slutsatsen att det inte finns någon legitim upphovsrätt inte kommer att hamna i resonemanget som jag framförde ovan.
Eftersom du uppenbarligen inte resonerar på samma sätt utan istället tycks dra slusatsen att tredje part är bunden av avtalet mellan A och B så skulle jag uppskatta en lite mer utförlig förklaring till hur du kommer fram till den slutsatsen.
För min egen del så handlar det här faktiskt inte om att rättfärdiga några gratisluncher för mig själv, för att resonemanget ovan skulle kunna göra det så kräver det att jag har accepterat grundpremissen - att det inte finns någon legitim upphovsrätt - vilket jag faktiskt inte har gjort, men däremot så ser jag det ovanförda resonemanget som en naturlig följd av en sådan grundpremiss.
Du skrev i din "sågning":
"Det finns överhuvudtaget ingen ansats att förklara varför tredje parts beteende skulle vara rättfärdigat, moraliskt rätt, eller ens inte moraliskt fel. Hela argumentet utgår ifrån att upphovsmannen helt enkelt skulle sakna juridiska möjligheter att komma åt tredje part, inte att tredje part inte skulle ha gjort något moraliskt fel."
Här anser jag att du har fel. Det handlar inte om att upphovsmannen saknar juridiska möjligheter att komma åt tredje part, det handlar om att - om grundpremissen det finns ingen upphovsrätt är korrekt - att det inte finns några moraliska hinder för tredje part att kopiera verket, lika lite som det i (det något fåniga) exemplet med markplätten fanns några moraliska hinder för tredje part att ställa sig på den plats där person B hade stått.
Grundpremissen säger nämligen det att upphovsmannen har precis lika stor rätt till verket som någon annan, vare sig mer eller mindre. Av den anledningen kan inte heller upphovsmannen stifta allmänna bestämmelser om vad andra har rätt att göra med hans verk, för att kunna göra det så måste han ha en exklusiv ensamrätt till verket vilket motsägs av grundpremissen.
Den moraliska konflikt du försöker göra gällande i det här fallet verkar bottna i en övertygelse om att upphovsmannen har en större moralisk rätt till verket än någon annan, vilket grundpremissen inte medger.
Därmed har jag inte sagt att grundpremissen är korrekt, jag säger bara att det är där som diskussionen måste tas.
Har läst igenom ditt inlägg igen och gör ett nytt försök att få någon rätsida på det.
Har jag förstått dig rätt om du menar att den "omoral" som person C gör sig skyldig till ligger i att han drar nytta av en uppstådd situation som förutsätter att någon annan (person B) har begått en omoralisk handling?
Ett sådant resonemang behöver mycket riktigt inte stödjas på att kopieringen i sig skulle vara omoralisk utifrån ett upphovsrättsperspektiv, men å andra sidan, tycks det mig, så skulle det, om man konsekvent tillämpade den synen av smittsam omoral, innefatta en sån mängd andra situationer att väldigt få handlingar skulle kunna bedömas som moraliskt klanderfria.
Har jag förstått dig rätt om du menar att den "omoral" som person C gör sig skyldig till ligger i att han drar nytta av en uppstådd situation som förutsätter att någon annan (person B) har begått en omoralisk handling?
Johan: nu börjar du förstå. Visst är det som du säger att "smittsam omoral" kan leda till en mängd andra situationen som inte är moraliskt klanderfria.
För mig tycks det dock som att "smittsamhetens grad" torde stå i direkt proportion till hur medveten personen är om att hans vinning är möjliggjord av en från början omoralisk handling.
Om vi jämför med t ex köp av stöldgods: om du köper en cykel, som senare visar sig varit stulen, men som du inte visste något om, är det svårt att klandra dig för det moraliskt. Köper du däremot en cykel som du vet är stulen så är det i allra högsta grad moraliskt klandervärt.
När det gäller material som uppenbart varit ställt under ett användandeavtal, men som man som tredjepart lyckas kringgå så kan man säga att det senare cykelexemplet gäller.
Den upphovsrättsliga aspekten är i sammanhanget irrelevant, likaså de juridiska möjligheterna att komma åt eller inte.
Just häri ligger min kritik: den upphovsrättskritiska argumentationen brukar vanligtvis utgå från moraliska rättfärdiganden kring varför upphovsrätten vore illegitim. Ser man dock till den avtalrättsliga vinkeln så faller kritikerna ifrån sina ursprungliga moraliska principer och faller tillbaka på juridiska teknikaliteter kring huruvida det går att binda dem eller inte som tredjepart.
En person som t ex laddar ned senaste versionen av Microsoft Office bör med all säkerhet känna till att just Microsoft Office vanligtvis omfattas av omfattande användaravtal.
I det skedet blir det pinsamt uppenbart att kritiken haft sin utgång i en personlig önskan och girighet (att få gratis musik), som man i efterhand försökt hitta teoretiska argument kring för att rättfärdiga.
I såna fall så måste jag ge dig rätt. Om man ställer upp på tesen att kontraktsbrott är omoraliska, samt att man, genom att exempelvis anse att det är moraliskt fel att medvetet köpa stöldgods, erkänner tesen om "smittsam omoral" så är det svårt att argumentera för att medveten piratkopiering av material som bara kan ha fått spridning genom brytandet av avtal (eller annan brottslig/omoralisk handling) skulle vara moraliskt rättfärdigat.
De möjligheter som för de hågade då står till buds är att antingen argumentera för att tesen om den "smittsamma omoralen" är fel (vilket iofs skulle vara intressant) eller alldeles för allomfattande, eller kanske att hänvisa till att man inte kan utesluta att verket man kopierar har fått spridning genom ett sätt som inte förutsätter att en omoralisk handling har begåtts (vilket i många fall nog skulle kunna jämföras med att man säger att det inte går att utseluta att mannen som man för en hundring köpte en 40.000kr mountain bike av kanske var en excentrisk filantrop som av människokärlek sålde saker till förlust).
Ett litet tilägg innan jag går och lägger mig för natten.
En konsekvens av detta blir dock att det skulle vara precis lika omoraliskt för person C att ställa sig på markplätten i det tidigare anförda exemplet som att kopiera Britta Spjuts senaste skiva, eftersom den initiala omoralen endast grundar sig på omoralen i att bryta ett kontrakt.
Vad detta i sin tur ger för konsekvenser är jag dock för trött för att dechifferera för tillfället..
God Natt :)
De bemöter inte överhuvudtaget det faktiska avtalsbrottet: att någon som ÄR del av avtalet har brutit det. Det är här som det faktiskt sker ett fel bevisbart bortom tvivel, men det bemödar sig inte kritikerna att ens bemöta, utan försöker istället avleda uppmärksamheten till andra ting.
Inte alls. Jag erkänner härmed att avtalsbrott begåtts av den andra parten.
Argumentet har ingen ansats att försöka förklara varför tredjepart skulle vara "oskyldig" eller "ha rätt" till materialet. Det utgår istället ifrån att man medelst en avtalsbrytande bulvan och fall guy kan tvätta sina händer ifrån juridiskt ansvar för avtalsbrottet. Det är närmast att jämföra med "nähnähnähnääänäää, visst har fel begåtts, men vad ska du göra åt saken?".
Tredje parten "har rätt" till materialet av samma anledning som han "har rätt" att klippa sitt hår på samma sätt som någon han ser på stan utan att betala royalties till denne. Det är naturligt att kopiera, och information är inte egendom.
Begreppet "bulvan" kan bara användas om de i förväg kommit överens om en sådan ordning. Om avtalsbrytaren på eget bevåg gör informationen tillgänglig för andra att kopiera är inte de som därefter kopierar den skyldiga till några kränkningar eller avtalsbrott.
Det finns överhuvudtaget ingen ansats att förklara varför tredje parts beteende skulle vara rättfärdigat, moraliskt rätt, eller ens inte moraliskt fel. Hela argumentet utgår ifrån att upphovsmannen helt enkelt skulle sakna juridiska möjligheter att komma åt tredje part, inte att tredje part inte skulle ha gjort något moraliskt fel.
Det är moraliskt rätt att kopiera för att information är inte egendom.
Frågan du borde ställa dig är varför informationsskaparen väljer att skapa information som inte gynnar hans affärssyften ju mer och friare den sprids.
Din liknelse med stöldgods haltar, då köpande av sådant direkt gynnar tjuven (avtalsbrytaren), och stödjer hans verksamhet. En bättre parallell är att fråga sig varför spridande av skapad information som idag ingen anser skall ha egendomsstatus (t ex kopierande av frisyrer) skall vara omoraliskt eller en kränkning. Så är inte fallet, vilket visar att du förlitar dig på egendomsstatus för att påvisa kränkningar. Cirkelargument alltså.
Och, som jag tidigare påpekat: Hela diskussionen om huruvida avtalsbrott kan ersätta upphovsrätt syftar i slutändan till just detta. Om vi för en sekund låtsas som att Wille har rätt betyder det bara att upphovsrätt är överflödigt. Om vi upphovsrättskritiker har rätt betyder det att upphovsrätt är fel.
This comment has been removed by a blog administrator.
Apa666 sa:
"Din liknelse med stöldgods haltar, då köpande av sådant direkt gynnar tjuven (avtalsbrytaren), och stödjer hans verksamhet."
Men den aktuella tesen bygger ju inte på att det omoraliska i handlingen är att den gynnar "tjuven" eller att det skulle vara fel i sig att kopiera materialet, utan enbart på att det skulle vara omoraliskt att utnyttja en situation som uppstår genom att någon annan har begått en omoralisk handling förutsatt att man själv är medveten om att det är fallet.
Att i gåva ta emot en stulen cykel utan att veta om att den är stulen är således inte en omoralisk handling, till skillnad från att ta emot en cykel som man vet är stulen. På samma sätt så skulle piratkopierandet av material som man inte har någon anledning att misstänka har spritts via avtalsbrott inte vara moraliskt förkastligt, även om det i själva verket skulle vara så att man har gjort ett felaktigt antagande. Medan kopierandet av material som man kan förutsätta måste ha spritts genom avtalsbrott är avsevärt mera moraliskt tvivelaktigt.
Ställer man upp på ideen om (i brist på bättre ord) "smittsam omoral" så är Willes resonemang fullständigt naturligt.
Huruvida "smittsam omoral" kan anses vara en realitet eller inte kan dock diskuteras. Det handlar ju inte om att någon faktiskt kränks av handlingen du utför (ta emot stöldgods eller "piratkopiera" ett verk), eftersom kränkningen redan har begåtts, utan snarare om en annan form av moraltänkande. I vanliga fall så brukar dock de flesta ha en moralfilosofi som omfattar någon form av "smittsam omoral".
Hursomhaver så är det ett intressant resonemang.
Vid en närmare eftertanke så haltar liknelsen med stöldgodset dock av en annan anledning.
Den ursprunlige ägaren till stöldgodset har ju inte blivit av med sin äganderätt till det stulna genom stölden.
I praktiken så tillhör fortfarande stöldgodset honom eftersom tjuven genom sin stöld inte har tilförskansat sig en legitim äganderätt till godset.
Detta ställer upp en helt annan sort av moraliska hinder vid handel med stöldgods än de som finns vid kopieringen där kränkningen (under de givna premisserna) bara omfattar avtalsbrottet och inte någon form av äganderätt till det spridda verket.
Det finns alltså andra faktorer som påverkar moralen i att medvetet ta emot stöldgods som kan göra handlingen moraliskt förkastlig utan att man tillgriper en teori om "smittsam omoral".
En bättre jämförelse skulle alltså vara i vilken utsträckning det är okej att tillförskansa sig något som blir utan ägare genom att den ursprunglige ägaren mördas (och inte har några arvingar eller annan som kan göra anspråk på äganderätten). Dvs en situation där man kan dra nytta av en situation som uppstått genom en omoralisk handling men där ens eget handlande inte de facto inkräktar på någon annans rätt.
"smittsam omoral" är ett orimligt begrepp, vilket visas ganska bra av Kinsellas scenario med Farmer Jed o Co.
Verkligheten är som den är, och individer måste vara fria att agera utefter hur den ser ut, även om den delvis ser ut som den gör pga andra individers omoraliska handlingar.
Post a Comment
<< Home