SVT om direktörslönerna - rätt vinkel!
Tittar just på Uppdrag Granskning om svenska direktörslöner på nätet.
Jag måste erkänna att jag innan jag började titta var inställd på att det skulle vara ren vänsterpropaganda. Jag blev glatt överraskad:
Istället kritiserar programmet alla de anonyma institutionella aktieägare som håller vanliga svenskars pengar, men bara lallar med styrelsernas löne- och bonussättning.
En höjdpunkt är att Vanja Lundby-Wedin får vräka ur sig sin sedvanliga galla kring direktörslöner, för att sedan ställas mot väggen om varför hon och LO som en av börsens största ägare godkänt precis alla bonussystem där de haft inte bara rösträtt, utan även beslutandemakt.
Programmet pekar på exakt rätt orsak till det utpräglade "direktörssystemet" som Sverige har:
stora, men mycket svaga och anonyma institutionella ägare. Ägandet sköts av ansiktslösa byråkrater på de stora institutionerna, byråkrater som inte har speciellt stort personligt intresse i hur det går för placeringarna och företagen som placeringarna är i.
Det är en direkt konsekvens av det svenska skattesystemet, som omöjliggör starka privata ägare, i form av de entreprenörer och familjer som en gång startat företagen.
När människor har ett direkt personligt intresse i pengarna som står på spel, så kan man räkna med att de inte kommer att acceptera några överdrivna ersättningar till redan välbetalda direktörer. Entreprenörer har det intresset, byråkrater på en stor institution har det inte.
Sanningen är nog att institutions-byråkraterna snarare är så nöjda med att få äta gratis munkar och sola sig i glansen av direktörernas närhet på bolagsstämman att det skulle krävas ett smärre mirakel för att de skulle säga nej till något överhuvudtaget.
Pga de svaga ägarna så är svenska börsföretag helt i händerna på direktörerna. Dessutom har nämnda direktörer ytterst sällan speciellt stora intressen i bolagen de leder.
Med svaga ägare som inte säger emot, direktörer utan större ägarintressen och styrelser som främst består av kompisgäng som sitter i varandras styrelser kors och tvärs så är det upplagt för att folk ska sko sig på aktieägarnas bekostnad.
Snacket som många drar fram, att svenska företagsledare är lågt betalda internationellt sett är kvalificerat skitsnack: det är inte speciellt mycket vanligare att företagsledare rör sig mellan företag i olika länder än vad det är att vanligt folk gör detsamma. Skulle de vara så underbetalda och beredda att flytta skulle de redan gjort det. Sanningen är nog att de vare sig är speciellt beredda att flytta, eller speciellt eftertraktade heller för den delen.
Sanningen är att svenska direktörer delar avsevärt fler drag med Socialdemokratiska karriärs-politrucker än vad de delar med stora entreprenörer som Bill Gates, Richard Branson eller Ingvar Kamprad.
Svenska direktörer är ofta byråkrater som lönejobbat i ett företag hela sin karriär, utan att någonsin ta de risker som entreprenörer tar varje dag.
De svaga ägarna och dominansen av "byråkrat-direktörer" är det svenska näringslivets stora sorg och problem.
Och det är en direkt konsekvens av att det svenska skattesystemet gynnar ansiktslösa institutioner framför dynamiska entreprenörer som ägare.
Jag måste erkänna att jag innan jag började titta var inställd på att det skulle vara ren vänsterpropaganda. Jag blev glatt överraskad:
Istället kritiserar programmet alla de anonyma institutionella aktieägare som håller vanliga svenskars pengar, men bara lallar med styrelsernas löne- och bonussättning.
En höjdpunkt är att Vanja Lundby-Wedin får vräka ur sig sin sedvanliga galla kring direktörslöner, för att sedan ställas mot väggen om varför hon och LO som en av börsens största ägare godkänt precis alla bonussystem där de haft inte bara rösträtt, utan även beslutandemakt.
Programmet pekar på exakt rätt orsak till det utpräglade "direktörssystemet" som Sverige har:
stora, men mycket svaga och anonyma institutionella ägare. Ägandet sköts av ansiktslösa byråkrater på de stora institutionerna, byråkrater som inte har speciellt stort personligt intresse i hur det går för placeringarna och företagen som placeringarna är i.
Det är en direkt konsekvens av det svenska skattesystemet, som omöjliggör starka privata ägare, i form av de entreprenörer och familjer som en gång startat företagen.
När människor har ett direkt personligt intresse i pengarna som står på spel, så kan man räkna med att de inte kommer att acceptera några överdrivna ersättningar till redan välbetalda direktörer. Entreprenörer har det intresset, byråkrater på en stor institution har det inte.
Sanningen är nog att institutions-byråkraterna snarare är så nöjda med att få äta gratis munkar och sola sig i glansen av direktörernas närhet på bolagsstämman att det skulle krävas ett smärre mirakel för att de skulle säga nej till något överhuvudtaget.
Pga de svaga ägarna så är svenska börsföretag helt i händerna på direktörerna. Dessutom har nämnda direktörer ytterst sällan speciellt stora intressen i bolagen de leder.
Med svaga ägare som inte säger emot, direktörer utan större ägarintressen och styrelser som främst består av kompisgäng som sitter i varandras styrelser kors och tvärs så är det upplagt för att folk ska sko sig på aktieägarnas bekostnad.
Snacket som många drar fram, att svenska företagsledare är lågt betalda internationellt sett är kvalificerat skitsnack: det är inte speciellt mycket vanligare att företagsledare rör sig mellan företag i olika länder än vad det är att vanligt folk gör detsamma. Skulle de vara så underbetalda och beredda att flytta skulle de redan gjort det. Sanningen är nog att de vare sig är speciellt beredda att flytta, eller speciellt eftertraktade heller för den delen.
Sanningen är att svenska direktörer delar avsevärt fler drag med Socialdemokratiska karriärs-politrucker än vad de delar med stora entreprenörer som Bill Gates, Richard Branson eller Ingvar Kamprad.
Svenska direktörer är ofta byråkrater som lönejobbat i ett företag hela sin karriär, utan att någonsin ta de risker som entreprenörer tar varje dag.
De svaga ägarna och dominansen av "byråkrat-direktörer" är det svenska näringslivets stora sorg och problem.
Och det är en direkt konsekvens av att det svenska skattesystemet gynnar ansiktslösa institutioner framför dynamiska entreprenörer som ägare.
posted by Wille at 9:38 PM
21 Comments:
Om det är politrukernas fel att direktörslönerna är vansinniga i Sverige vems fel är det då att dom är vansinnigare i Usa?
Hoppla..det var jag som postade det där utan att skriva mitt nick.
Visst är det bra med entreprenörer och aktiva ägare men varför skulle en "ansiktslös byråkrat" - oftast en pensionsförvaltare - sakna intresse i hur det går för placeringen i fråga. Skattesystemet är säkert en orsak till att kapitalet är mer ansiktslöst, en annan kan vara omformningen av pensionssystemet och ett större utbud av utländska intressen - inget fel med det.
Jag tycker korten blandas ihop något. En ägares uppgift, i ett aktiebolag, är att tillsätta en styrelse. Om han inte själv är anställd ska han heller inte blanda sig i den löpande verksamheten - det vore ett brott mot aktielagstiftningen. Om han sedan sköter ett företag som säg VD, då gör han det i egenskap av VD - inte ägare.
Det kan nog finnas nog så många överbetalda direktörer. Frågan är dock varför vi ska bry oss om dem annat än ur ett företagsekonomsikt förhållningssätt. En del ägare väljer säkert att ge sina direktörer för höga löner - kanske för att de har fel premisser, vad vet jag. Men just nu finns det många röster - som ligger väldigt nära socialismens kärna - som menar att staten ska ingripa mot dessa jättelöner, att vi helt enkelt inte ska låta folk göra fel val.
Så visst håller jag till viss del med dig, vi behöver fler dynamiska entreprenörer. Men jag håller inte helt med dig om problematiseringen. Liknelsen mellan tjänstemän och politruker kändes lite väl magstarkt då väldigt många svenskar är just tjänstemän.
Föresten berodde nog vädigt många av de famösa lönerna (läs Skandia) på att direktörerna kunde sätt upp bonusar som uttag ur EK och därmed undvika resultaträkningen, det systemet har man numera ändrat.
men varför skulle en "ansiktslös byråkrat" - oftast en pensionsförvaltare - sakna intresse i hur det går för placeringen i fråga.
De saknar inte intresse, men deras intresse är inte lika stort. Entreprenören har sina tillgångar på spel, byråkraten får sin lön oavsett hur det går.
Jag tycker korten blandas ihop något. En ägares uppgift, i ett aktiebolag, är att tillsätta en styrelse.
Inte alls, är ägarna svaga så är de i händerna på den sittande styrelsen, och de blir sannolikt omvalda bara på basis att de föreslås att bli omvalda. Svaga ägare innebär även dålig insikt i styrelsearbetet. Det innebär att styrelsen får ett eget liv, mer än den borde.
Liknelsen mellan tjänstemän och politruker kändes lite väl magstarkt då väldigt många svenskar är just tjänstemän.
Vad är skillnaden? Båda lönearbetar, gör karriär inom en organisation utan att någonsin gå utanför och ta risker som sätter ens lönen på spel. De stiger i graderna inom organisationen (om det finns grader att stiga igenom är det per definition en byråkrat).
Enda skillnaden är att det ena är offentlig- och det andra privat sektor. Möjligtvis kräver den privata sektorn något mer utbildning och faktisk kompetens.
Jag har inget problem med höga löner, inte heller med bonusar.
Men båda bör vara kopplade till vad aktieägarna får ut av det, och allt utom fast lön (bonusar etc) bör vara kopplat till hur företaget går, och då till exceptionella prestationer (dvs inte bonus bara för att aktiekursen ökar i takt med börsen och försäljningen ökar i takt med tillväxten).
Om det är politrukernas fel att direktörslönerna är vansinniga i Sverige vems fel är det då att dom är vansinnigare i Usa?
Det beror även det på det amerikanska skattesystemet, och paradoxalt nog på att de har avsevärt fler starka ägare och entreprenörer som företagsledare:
I USA är aktieutdelningar väldigt missgynnade beskattningsmässigt, det är faktiskt lägre skatt på arbete än vad det är på utdelade aktievinster. För en företagsledare blir det därmed avsevärt förmånligare att ta ut en hög lön än att ge stora utdelningar, även om företagsledaren i sig har ett väldigt stort ägande i bolaget.
Ett typexempel på detta är Sun Microsystems Scott McNealy: en av grundarna av företaget och storägare. Företaget har ändå mig vetterligen aldrig gjort en aktieutdelning, men McNealy har plockat ut väldigt furstliga löner under många år (som en "kompensation" för uteblivna utdelningar får man anta).
Skillnaden är väl att politruker rör sig i organisationer med ytterst få och/eller tvivelaktiga resultatmått. Har svårt att tro att tjänstemän - i motsatts till politruker - kan göra kariär utan att skapa något mervärde för sina arbetsgivare. Sedan kan det säkert löna sig att var duktig på både golf och jakt, men att likna det vid att ha en partibok i bakfickan är nog att skjuta över målet en aning.
Faktum kvarstår, kapitalet blir allt mer globaliserat och därmed också mer anonymt. Försäkringsbolag har idag sådana enorma tillgångar i omsättning att det är svårt att räkna med en streber från Småland som bygger upp ett eget - dock inte sagt att det är omöjligt. Det största problemet torde därför vara slappa pensionssparare, där kanske du hittar dina aktiva ägare :-).
Bonus i förhållande till aktiekursen är nog, som du säger, en dålig idé. Vad blir egentligen implikationen av ett sådant system. Att man får sämre lön under en lågkonjektur? Då måste man ju jobba ännu hårdare.
I övrigt tänker jag ha åsikter om lönebildningen i de bolag jag har mitt sparande. Vad andra direktörer tjänar lämnar jag därhän.
Faktum kvarstår, kapitalet blir allt mer globaliserat och därmed också mer anonymt.
Fast (något jag missar att beröra i inlägget) det är även skillnad på anonymt och anonymt kapital: I Sverige är svenska staten, statliga pensionsfonder och facken de största ägarna på börsen. Min gissning är att de är avsevärt mindre kompetenta och aktiva ägare än kommersiella banker och försäkringsbolag..
Fast aktiva, egensinniga "strebrar från småland" är dock att föredra.. :)
Skillnaden är väl att politruker rör sig i organisationer med ytterst få och/eller tvivelaktiga resultatmått. Har svårt att tro att tjänstemän - i motsatts till politruker - kan göra kariär utan att skapa något mervärde för sina arbetsgivare.
Nåja. Mer kompetens och utbildning krävs garanterat, resultatmåtten är även de mer påtagliga. Men det går även att göra karriär på att "se bra ut" genom att rida på andras ryggar och ta åt sig äran. Har jobbat i ett par större organisationer och kommit till slutsatsen att Dilbert inte bara är humor, det är även dokumentär.
Det är många duktiga människor som aldrig kommer speciellt långt, och många inkompetenta som hamnar i ledande befattningar. Missen de duktiga gör är att de antagligen inte säljer sig själva tillräckligt bra, och inte heller vet när det är dags att "cut your losses" och söka nya jaktmarker när karriären gått in i en återvändsgränd.
hehe, det får mig att tänka på de slappa styrelseledamöterna i Skandiarättegången som var tillsatta av facket - slappast av de alla. Sveriges löntagare skulle nog bli än mindre sugna på att slänga in pengarna i fackföreningar om de hörde de vittnesmålen.
Vad bra att man kan göra karriär trots att man är inkompetent om man ser bra ut. Kul att höra för en lökig hunk som mig :-).
Nu menade jag visserligen "få det att se ut som man själv ligger bakom allt framgångsrikt fast andra gjort jobbet" när jag sa "se bra ut".. :)
ingen motsättning där inte :-).
Wille sa
I USA är aktieutdelningar väldigt missgynnade beskattningsmässigt, det är faktiskt lägre skatt på arbete än vad det är på utdelade aktievinster. För en företagsledare blir det därmed avsevärt förmånligare att ta ut en hög lön än att ge stora utdelningar, även om företagsledaren i sig har ett väldigt stort ägande i bolaget.
---------------------------------
Ok jag fattar och tror dig.
M
Missen de duktiga gör är att de antagligen inte säljer sig själva tillräckligt bra, och inte heller vet när det är dags att "cut your losses" och söka nya jaktmarker när karriären gått in i en återvändsgränd.
---------------------------------
Det är nog också att alla med kompentens inte vill "kriga sig fram" utan backar när dom nått en viss nivå och att man inte kommer åt deras fulla kompentens med konkurrens.
Det är nog också att alla med kompentens inte vill "kriga sig fram" utan backar när dom nått en viss nivå och att man inte kommer åt deras fulla kompentens med konkurrens.
Sen får man inte glömma "rätt man på rätt plats": En del kanske är väldigt duktiga på en viss sak, men mindre bra som "chefer", men det är enda väggen "uppåt". Därmed befordras folk till sin nivå av inkompetens så att säga.
Större företag och organisationer är notoriskt usla på att belöna folk som är extremt duktiga på en viss (och viktig) sak, men som inte är chefs-material.
Om man ser till mitt område: de bästa mjukvaruutvecklarna är 10 gånger mer produktiva än de genomsnittliga. Att belöna dem med tredubbellön vore en ren vinst ändå, men de har sällan speciellt mycket bättre lön än sina sämre kollegor. Istället befordras de till projektledare och allt möjligt, vilket de sällan är speciellt bra på.
Micke:
Kanske ska tillägga angående USA: självklart finns precis samma avarter av anonyma, svaga, medgörliga ägare i USA som det finns i Sverige.
Och då blir det att de jämför sig med sina "kollegor" i andra företag som kanske är storägare och har höga löner som jag nämnde.
Så avarterna kommer man nog aldrig helt till rätta med, folk som har möjligheten och inte är tillräckligt "vaktade" av rätt intressen kommer alltid att försöka sko sig på andras bekostnad, oavsett de är företagsledare som skor sig på aktieägare, eller politiker som skor sig på skattebetalare.
Det är aktieägarnas intresse och ansvar i företag att se till att hålla koll på sin ledning, och medborgarnas att hålla koll på sina politiker. Man kan väl säga att båda rätt ofta misslyckas i sitt ansvar..
Du är inte så dum du.Jag fastnade för din blogg när jag insåg att du inte länkade politiskt selektivt vilket är vanligast.
Sånt är bra.
Du är inte så dum du.Jag fastnade för din blogg när jag insåg att du inte länkade politiskt selektivt vilket är vanligast.
Jag antar att man får tacka. :)
Jag misstänker att jag är rätt svår att klämma fast i ett fack som typisk ditt eller datt, i alla fall i den svenska debatten, där folk tenderar att vara rätt förutsägbara (t ex folk som inbillar sig att för att man kallar sig liberal eller konservativ, måste man försvara USA och storföretag oförbehållslöst, jag både försvarar och kritiserar när de förtjänar endera).
Jag gör mitt bästa för att försöka vara både principfast och intellektuellt hederlig (även om man alltid är vinklad och färgas av sina uppfattningar), vilket innebär att jag både ger kängor åt höger och vänster ibland.
Jag tror att detta med institutionella ägare är en trend världen över, den är bara tydligare i Sverige. Framför alt förmögenhetsskatten missgynnar individer att spara i aktier jämfört med andra sparformer. Till det tillkommer alla skattepålagor som läggs på småföretag.
Frågan är varför de mer anonyma ägarna godkänner höga löner jag är inte helst säker på att det skulle bero på bristande kompetens. En pensionsfond har inte samma långsiktiga intresse som s.k. starka ägare av det skälet kan höga tjänstemannalöner vara ett fördelaktigt sätt att höja det spekulativa värdet på bolaget, hursomhelst så har ”de ansiktslösa” inte samma intresse av tillsyn utav bolaget . Om detta är bra eller dåligt för samhällskroppen är en diskussionsfråga men om det är en sådan nackdel så gynnas mindre företag med en annan ägarstruktur. Helt vist kommer det även under de bästa omständigheter finnas stora värden, hedgefonder och liknande, som endast har kortsiktiga intressen, men det är tydligt att politiska interventioner *alltid* skapar problem
Jag föredrar alla gånger marknadens misstag framför politiska misstag
Jag gör mitt bästa för att försöka vara både principfast och intellektuellt hederlig (även om man alltid är vinklad och färgas av sina uppfattningar), vilket innebär att jag både ger kängor åt höger och vänster ibland.
------------------------------
Det är nog inte dumt att se på allt från håll heller.
Jag har bott i Frankrike en period och Sverige fick definitivt helt andra proportioner ett tag.
Tyvärr ramlar man lätt tillbaka i invanda fotspår.
"I övrigt tänker jag ha åsikter om lönebildningen i de bolag jag har mitt sparande. Vad andra direktörer tjänar lämnar jag därhän."
Word!
Det finns naturligtvis starka ägare även i Sverige. Tag till exempel H&M, Lundbergs, Kinnevik, Latour, m fl.
Tyvärr ganska få bra corporate raiders efter att H&Q tappat orken.
Den som vill se tjänstemännen löpa amok kan faktiskt snarast blicka över Atlanten; Economist hade en bra genomgång i Mars, t ex. Eller varför inte läsa den underhållande Barbarians at the Gate?
Post a Comment
<< Home