Maktmissbruk och kritiken därav

Merit Wager ställer idag ett antal intressanta frågor kring Socialdemokraternas maktmissbruk, och hur läget varit om det varit det omvända: de borgerliga som missbrukat makten och (s) som varit i opposition.
Hade Socialdemokraterna och övriga oppositionen i det läget varit tysta om de borgerliga hade betett sig på ungefär samma sätt som (s) idag (hade Marita Ulvskog varit tyst)?

Jag får känslan av att dagens opposition i Sverige är alldeles för timida, de är rädda för att kritisera maktmissbruket alltför hårt. Av rädsla för att bli beskylda för att "amerikanisera debattklimatet", alternativt "syssla med personangrepp istället för debatt i sak".

Nu kan man ju fråga sig, är det inte personerna och deras handlingar som är sakfrågan? Är det inte en persons handlingar som är viktigare än personens fagra, men ack så lögnaktiga och missledande ord?
Och om folk sysslar med fiffel, båg och korruption, är det då den som påpekar missförhållandet som "sjunker lågt"?
Att man ens kan insinuera dessa saker i den svenska debatten när någon kritiserar missförhållanden är ett stort tecken på att något är väldigt, väldigt snett i debattklimatet.

Under normala förhållanden borde årets valrörelse handla just om regeringens handlande och resultat sedan de kom till makten, inte de fagra löften de kommer med för att försöka förändra saker de varit oförmögna att göra något åt på över tio år.
Skulle oppositionen ha det minsta av ryggrad skulle de göra valrörelsen till en fråga om handlingar: maktmissbruk, nepotism, korruption och livsfarlig inkompetens borde inte gå ostraffad eller ouppmärksammad.