Dogmatiker vs Pragmatiker

Personer som tar ideologiskt konsekventa ståndpunkter kritiseras ofta för att vara "dogmatiker", och kritiker är inte sena med att påpeka att det är pragmatiker, inte dogmatiker som får saker gjorda i politiken, eftersom politik i mångt och mycket är "the art of the possible".

Kritiken är befogad, men hela debatten, kring vad som är väsentligast, dogmatiker eller pragmatiker är i själva verket en debatt som är oväsentlig. Min syn på det hela är att både dogmatiker och pragmatiker måste existera, samt att dessa lever i en slags konfliktfylld, men viktig symbios.

Dogmatiker kommer visserligen aldrig att bli nöjda med de resultat pragmatikerna åstadkommer i politikens vardag, men de fyller ett viktigt syfte: de bevakar och kritiserar pragmatikerna, samt ger dem injektioner med idéer och tankar som annars lätt skulle tappas bort i politikens vardagliga kompromissande.
Utan dogmatikernas vakande öga skulle säkerligen andelen s k "pork", dvs extra lagar, regler och statliga projekt som slängs in i initiativ som resultat av pragmatikers kompromisser öka lavinartat.
Resultatet skulle utan tvekan innebära att pragmatiska liberala och konservativa politiker skulle orsaka en massiv ökning av statens omfång bara på basis av dessa kompromisser för att få igenom något överhuvudtaget. Detta även om ökandet av statens omfång vore i strid med deras principer.
Dogmatiker spelar därmed en mycket viktig roll som "vakthundar" för att se till att deras pragmatiska meningsvänner inte låtar saker och ting skena bortom kontroll i sin iver att "få något gjort".

Dogmatiker då? Ja, vi kommer nog inte få se så många dogmatiker som statsministrar eller riksdagsmän. De kommer absolut inte få mycket gjort som en direkt följd av deras politiska handlande.
Men dogmatikernas främsta roll är inte att vara en del av maktmaskineriet, deras roll är främst den av opinionsbildare: övertyga med människor om idéernas och principernas förträfflighet, håll ett öga på pragmatikerna och producera nya idéer.
Dogmatikernas främsta ansvar i utövandet av ovanstående är att vara intellektuellt hederliga: det går faktiskt att vara ideologiskt och principiellt konsekvent och ändå ta hänsyn till verkligheten. Att ta hänsyn till verkligheten och världens verkliga omständigheter är en viktig del för att vidareutveckla sina idéer och sin ideologi i linje med vad som faktiskt är logiskt genomförbart i den verkliga världen, och därmed gångbart för pragmatikernas bruk.
Dogmatiker som bortser från dessa principer av intellektuell hederlighet är snarare att benämna som populister och uppviglare, och bör avslöjas som de clowner de är.
Vidare behöver inte en dogmatiker heller ha en åsikt eller lösning på alla världens problem: det är faktiskt ok att ibland säga "jag vet inte", eller "jag har ingen åsikt på frågan". Det finns faktiskt områden som inte behöver politiseras mer än vad de redan är.