Mytbildning kring liberaler och nyliberaler
Inom vänstern finns en rätt utsprid mytbildning om hurdana liberaler och nyliberaler är, en del handlar säkerligen om ren svartmålning av politiska motståndare, en del om ren okunnighet.
Nu pratar jag inte om de hallucinogena svamp-inducerade vanföreställningar med "brunblå"-associationer som förekommer på sina håll inom bloggosfären, nej jag pratar om de mer sansade missuppfattningarna.
Jag pratar om myterna kring att liberaler skulle vara osolidariska, själviska, bara tänka på vinstintresse och pengar, samt att liberaler är allmänt osympatiska personer som inte vill hjälpa samhällets svaga.
Den uppfattningen kunde inte vara mer felaktig. Det liberala ställningstagandet mot en stark statsmakt och omfattande välfärdssamhälle handlar inte om att inte vilja hjälpa sina medmänniskor, det handlar om ett ställningstagande mot tvångsmakt, vilket alla stater är byggda på.
Det handlar även om att staten inte är det bästa medlet för att hjälpa andra:
Att staten inte sysslar med välfärdsverksamhet, innebär inte att andra inte skulle göra det. Men det handlar om att detta skulle ske på frivillig basis, utan tvång, och där ansvar kan utkrävas om saker missköts.
I dagens system som finns i större delen av västeuropa utkrävs skatter av varierande storlek för att finansiera en stor välfärdsstat. Skatterna utkrävs i princip under tvång, eftersom alternativet att inte betala kommer med allvarliga konsekvenser. Om och hur skattepengarna sedan används, hur effektivt de används, eller om de helt enkelt bara slösas bort har medborgarna ytterst liten kontroll över.
Att utkräva ansvar av en stat eller dess representanter för enskilda förseelser eller misskötsel är i princip ett dödfött företag.
"Att vara i maktställning är att aldrig behöva säga 'förlåt'", det är en devis som är än mer sann när det gäller utövande av statsmakt.
I ett liberalt samhälle, där välgörenhet och frivillig organisationer ersatt välfärdsstaten så gör man sig av med bristen på "accountability" för dem som som förvaltar pengarna: ger man pengar till välgörenhet, och pengarna förvaltas illa, eller rent av slösas bort, ja då kan man hålla de skyldiga ansvariga, samtidigt som man är fri att ge sina pengar till en annan organisation nästa gång, som kommer att förvalta pengarna bättre.
Det är ett alternativ som man aldrig kommer att ha med en stor välfärdsstat, oavsett hur inkompetent och vårdslöst resurserna förvaltas.
Liberalism handlar inte om att vara osympatisk och osolidarisk, tvärtom, det handlar om att ta större ansvar för sin egen situation, likväl som andras istället för att passivt köpa sig fri från ansvar via skattsedeln.
Det handlar om en syn om att staten knappast är det bästa stället att utöva verksamhet som t ex välfärdsverksamhet, eftersom den sällan går att hålla till ansvar för sina tillkortakommanden.
Slutligen vill jag avsluta med att säga att solidaritet, i dess verkliga form är något helt annat än skatteprocenten du betalar på din inkomst, eller summan av pengar du ger till välgörenhet. Det senare nämnda är självklart något väldigt positivt, men i min mening är det yttersta tecknet på solidaritet att faktiskt resa sig upp ur soffan och ge av sig själv och sin egen tid: att gå ut och aktivt engagera sig i någon verksamhet eller aktivitet som hjälper andra människor, visa någon medmänsklighet och hjälpa dem genom handling istället för genom tomma ord eller plånbok i soffan.
Att locka fram ett leende hos någon som inte haft något att le om på länge kan vara värt så mycket mer än du tror.
Nu pratar jag inte om de hallucinogena svamp-inducerade vanföreställningar med "brunblå"-associationer som förekommer på sina håll inom bloggosfären, nej jag pratar om de mer sansade missuppfattningarna.
Jag pratar om myterna kring att liberaler skulle vara osolidariska, själviska, bara tänka på vinstintresse och pengar, samt att liberaler är allmänt osympatiska personer som inte vill hjälpa samhällets svaga.
Den uppfattningen kunde inte vara mer felaktig. Det liberala ställningstagandet mot en stark statsmakt och omfattande välfärdssamhälle handlar inte om att inte vilja hjälpa sina medmänniskor, det handlar om ett ställningstagande mot tvångsmakt, vilket alla stater är byggda på.
Det handlar även om att staten inte är det bästa medlet för att hjälpa andra:
Att staten inte sysslar med välfärdsverksamhet, innebär inte att andra inte skulle göra det. Men det handlar om att detta skulle ske på frivillig basis, utan tvång, och där ansvar kan utkrävas om saker missköts.
I dagens system som finns i större delen av västeuropa utkrävs skatter av varierande storlek för att finansiera en stor välfärdsstat. Skatterna utkrävs i princip under tvång, eftersom alternativet att inte betala kommer med allvarliga konsekvenser. Om och hur skattepengarna sedan används, hur effektivt de används, eller om de helt enkelt bara slösas bort har medborgarna ytterst liten kontroll över.
Att utkräva ansvar av en stat eller dess representanter för enskilda förseelser eller misskötsel är i princip ett dödfött företag.
"Att vara i maktställning är att aldrig behöva säga 'förlåt'", det är en devis som är än mer sann när det gäller utövande av statsmakt.
I ett liberalt samhälle, där välgörenhet och frivillig organisationer ersatt välfärdsstaten så gör man sig av med bristen på "accountability" för dem som som förvaltar pengarna: ger man pengar till välgörenhet, och pengarna förvaltas illa, eller rent av slösas bort, ja då kan man hålla de skyldiga ansvariga, samtidigt som man är fri att ge sina pengar till en annan organisation nästa gång, som kommer att förvalta pengarna bättre.
Det är ett alternativ som man aldrig kommer att ha med en stor välfärdsstat, oavsett hur inkompetent och vårdslöst resurserna förvaltas.
Liberalism handlar inte om att vara osympatisk och osolidarisk, tvärtom, det handlar om att ta större ansvar för sin egen situation, likväl som andras istället för att passivt köpa sig fri från ansvar via skattsedeln.
Det handlar om en syn om att staten knappast är det bästa stället att utöva verksamhet som t ex välfärdsverksamhet, eftersom den sällan går att hålla till ansvar för sina tillkortakommanden.
Slutligen vill jag avsluta med att säga att solidaritet, i dess verkliga form är något helt annat än skatteprocenten du betalar på din inkomst, eller summan av pengar du ger till välgörenhet. Det senare nämnda är självklart något väldigt positivt, men i min mening är det yttersta tecknet på solidaritet att faktiskt resa sig upp ur soffan och ge av sig själv och sin egen tid: att gå ut och aktivt engagera sig i någon verksamhet eller aktivitet som hjälper andra människor, visa någon medmänsklighet och hjälpa dem genom handling istället för genom tomma ord eller plånbok i soffan.
Att locka fram ett leende hos någon som inte haft något att le om på länge kan vara värt så mycket mer än du tror.
posted by Wille at 3:06 PM
6 Comments:
Stämmer det verkligen?
Jag tror inte att liberaler betraktas så. Dessvärre håller (fp) på att förstöra liberalismens rykte i grunden, men det är ett problem som liberalerna själva borde ta tag i..
Själv har jag inget större problem med liberaler, men (fp) företräder knappast sådana i dagsläget.
Jinge, jag tror du vet mitt standardsvar på frågan. :)
I mina ögon så är fp inte ett liberalt parti, de är något helt annat. Det må finnas en och annan liberal inom fp, men de är säkerligen i minoritet.
Enligt mina kriterier är det väldigt tunnsått med liberala partier i Sverige.
Helt rätt om solidariteten. Solidaritet är frivillig. Om alla ska med är det tvång, även om man sympatiserar med syftet. Så enkelt är det.
"Att locka fram ett leende hos någon som inte haft något att le om på länge kan vara värt så mycket mer än du tror."
Detta är inget annat än floskler .. trots det tror jag att du är uppriktig i dina ståndpunkter.
Så res er upp ur sofforna och hjälp alla dessa 40000 barn som dör varje dag året om och locka fram ett leende hos fler än KAS
Han som säger vad som helst och går över lik för att få makten?
KAS
Vid närmare eftertanke är det där med ett leende inte så dumt.
Om Du bara kunde le
Well, någonstans på vägen blir liberaler naggade eftersom de inte stödjer en statlig omfördelningsapparat och jag vet inte riktigt om jag instämmer i ditt resonemang. Människor ska ha rätt att vara själviska - det är, som sagt upp till var och en vilket en socialistisk maktapparat inte tillåter. Solidariteten ska vara frivillig ja men liberaler måste erkänna att detta kommer att innebara att man accepterar personer i samhället som helt enkelt inte klarar sig. Missförstå mig inte, socialister klarar inte av denna uppgift bättre men de tolererar inte tanken, det blir liberaler tvungna till med tanke på hur vi ser på "frihet från faktiskt tvång".
Jag brukar ofta med stolthet säga att jag är självisk och att jag bryr mig väldigt lite om luffaren på gatan. Han har gjort sitt val och vad han gör med sitt liv bryr jag mig inte det minsta om. Det är hans liv och hans beslut och han är inte mitt problem. Det är just detta resonemanget vänstern inte klarar av att höra och jag kan förstå dem. De har ett annat tankesätt (som jag en gång delat).
Jag tycker således inte riktigt om detta resonemanget, det är inte "fel" men det bygger på något av en motsägelse. När vi säger att all form av välgörenhet är frivillig lutar vi oss emot människors goda vilja som visslerligen är stor och väldigt omfattande men den ger å andra sidan inga garantier som en socialistisk statsapparat kan göra.
Själviskhet är dock, även om folk inte vill erkänna det, grundpelaren i mänsklig natur. Det är idén om ett osjälviskt samhälle byggt på självuppoffring som är det stora bedrägeriet som kort och gott inte kan fungera. Det är därför kommunister aldrig kommer att kunna framföra sitt påstådda vackra ideal, det går helt enkelt för långt och sätter långt mycket större tilltro till människors goda vilja än vad liberaler gör.
Liberalismen ger ingen vacker utopia och det är därför jag brukar säga att jag ligger den väldigt nära även om jag har många pragmatiska drag. Därför vill jag att man i dessa fall ger upp detta idealistiska synsätt och accepterar en verklighet som inte är underbar men som fungerar och där allting i slutändan ligger och krestar kring personligt ansvar, inte en stat som lever på sina medborgares tillgångar genom de facto tvång.
Alltså Willie, det är inget fel i att säga att man är självisk, det är helt rätt och det är inget fel i att föra ett sådant resonemang även fast det låter väldigt kontroversiellt i mångas öron. Folk tror sig ha en skyldighet mot samhället svaga vilket de inte har, jag anser att staten har ett begränsat ansvar, framförallt för människor som är fysiskt inkapabla eller psykiskt drabbade. Det betyder dock inte att vi som människor ska beskyllas för vad varenda dårpanna pysslar med och det är detta resonemang varje förnuftig individ borde vända sig emot.
Post a Comment
<< Home