Ett år - en politisk resa

När jag ser tillbaka på mitt politiska och filosofiska tänkande över det gångna året så kan jag inte sluta förvånas över hur stor skillnad ett år kan göra.
På projektet jag jobbade på för rätt exakt ett år sedan var en av mina kollegor fd "philosophy major" från Liverpools universitet. På outgrundliga vägar hade han hamnat i mjukvaruutveckling när han väl var klar, men intresset för filosofi fanns kvar hos honom, vilket ledde till många sena debatter oss emellan.
Det sedvanliga var att han sopade mattan med mig när vi argumenterade (dock i vänskaplig ton), anledningen var rätt enkel: jag saknade egentligen politiska principer (jag röstade på fp i senaste riksdagsvalet!). Dock väckte de nästan dagligt återkommande debattförlusterna intresset hos mig att kunna svara bättre på de frågor som min kollega ställde mig, som jag velade kraftigt kring vid tidpunkten.
Visst hade jag åsikter, starka sådana, men de var inte baserade på någon form av principer eller sammanhängande teori eller ställningstagande.
Jag ansåg mig vara liberal, sanningen var nog att jag var rätt sosse-liberal: jag tyckte statlig utbildning, vård, regleringar och bidrag var rätt ok, det jag ogillade var höga skatter och slöseri med resurser och förbud mot privat konkurrens. Vidare tyckte jag att vapen och droger var farliga saker som borde vara absolut förbjudna. Det senare tycker jag visserligen fortfarande är farliga saker, men förbud är inte bästa vägen att gå (och vapen borde var man och kvinna äga).

I och med att jag började blogga i mars så började jag samtidigt på allvar utforska mina egna värderingar, filosofiska ställningstaganden, samt i större omfattning sätta mig in i principerna bakom dessa ställningstaganden.
Över de senaste nio månaderna har jag omvärderat många saker, ofta flera gånger.

Vad som utkristalliserats är starkare principer och ett avsevärt mer sammanhängande moral-filosofiskt ställningstagande baserat på principen om icke-aggression:
En människa äger sig själv och bör vara fri att göra vad han vill så länge han inte inskränker någon annans frihet eller initierar våld eller tvång mot en annan människa.

Det kan te sig vara en något förenklad världsbild, men faktum är att fasta principer och absoluta värden gör det enklare ta rätt beslut och göra rätt vägval i en alltmer komplex värld: att principfast ta ställning för frihet medför att man principfast tar ställning emot våld, hot och tvång. Det medför även att man principfast tar ställning för människans rätt till sig själv: dvs att ingen människa är någon annan människas slav eller verktyg.
Det är i alla fall värden, val och ställningstaganden jag kan leva med.

Att gå från att tidigare tyckt att "den stora välfärdsstaten är rätt ok", till att balansera på gränsen mellan minarkism och anarko-kapitalism är ett rätt långt steg (jag har dock båda fötterna i minarkist lägret än så länge).
Men att gå från principlös till principfast är i slutändan inte så svårt, om man är beredd att utforska både sig själv och filosofi allmänt, samt beredd att ifrågasätta både sina egna och andras djupt rotade undermedvetna antaganden.